Miraklet som skedde

Ja vad ska man säga. Att allt skulle se bra ut. Ja det kan man ju bara önska. Besöket hos på us blev väl inte rikgtigt som vi hade tänkt oss. Beskedet vi fick var att barnet hade en risk för downs syndrom. Asså jag trodde inte mina öron när hon berättar detta. Alla frågor som kom upp i huvuvdet? Hur gör vi nu? Vad gör vi om det verkligen är så? Vi beslutatde att vi skulle gå vidare och göra ett moderkaksprov. Då får vi veta helt säkert. En vecka skulle vi få vänta på detta. En lång och jobbig väntan skulle det bli. Alla tankar som finns i huvudet, ja de går inte at beskriva hur jobbigt det är. Man vill bara veta. Det där miraklet som skedde känns inte riktigt som det just nu. Ja och måndag blev det ju till slut. Provet är genomfört och nu återstår en väntan igen. Hatar att vänta. Vet inte om jag vågar svara när hon ringer. Vill inte höra vad hon har att säga..... Provet i sig var inte så farligt. Det gjorde lite ont just vid sticket. Det jobbigaste är väl att det kan bli missfall. Har varit hemma i två dagar efter. Men nu måste jag tillbaka, blir tokig av att bara vara hemma.. Ska bli kul att träffa alla underbara barn och vuxna på jobbet igen.. Det hjälper på nåt sätt. Kommer väl inte kunna sova i natt... Jag vågar inte höra vad hon har att säga i morn... Snälla alla i hela världen. Håll tummarna för oss... Jag vågar inte hoppas...